EM-krönikan

En försenad sammanfattning av europamästerskapet

EM 2012 - mästerskapet med många mästare

Att Spanien skulle vinna EM var det många som förutspådde och ännu fler hade räknat ut att Balotelli skulle bjuda på galenskap men ingen visste att vi skulle få det serverat lika självklart som en Cheeseburgare på McDonalds. För tredje turneringen i rad spelar de röda landslaget ut varje lag på ett identiskt sätt som de gjort de föregående åren. Hur kan ingen lyckats lösa denna ekvation som definitivt hade rankats som ”överkurs” på matematiklektionerna på gymnasiet? I gruppspelets första match fick vi alla hopp om att succétränaren Prandelli hade knäckt koden när Di Natale på det elegantaste viset placerade in ledningsmålet men det räckte inte till. Prandelli ställde upp ekvationen, men han fick aldrig svaret.

Sedan lång tid tillbaka hade jag längtat till detta EM, att få se italienarna som jag som är utan de överambitiösa betalkanalerna har fått följa på TV4sport under två år ställas mot Europa, jag har även längtat för att se Sverige kvalificera sig till minst kvartsfinal och jag hade längtat efter att ha varje kvällsunderhållning inbokad i juni. Min längtan blev tillfredsställd till viss del. Inför varje turnering blir vi alla religösa, det är endast inför turneringar jag accepterar det återkommande citatet ”football is more than a game, its a religion”. Vi går alla in i tron om att just vår nation kommer lyckas under detta mästerkapet. Vi tar för givet att vi kvalificerar oss till slutspel precis som på samma sätt som jag tar för givet att jag enkelt ska göra mål i korpenligan som jag spelar i, i båda fallen blir jag gång på gång bevisad motsatsen. Religionen som är så underbar att tro på men som samtidigt kan såra dig djupare än din första kärlek.

Mästarna i denna turnering är för mig Pirlo, Zlatan, Prandelli, Torres och Balotelli. Pirlo bevisade att du kan inneha samma snabbet som Thomas Brolin just nu besitter men ändå vara världens mest eleganta playmaker. Zlatan gjorde precis de han skulle, han gav oss en show och i tredje mästerskapet i rad bjuder han på det vackraste målet, standard. Prandelli tog ett ifrågasatt Italien till final och lyckades få styr på fotbollens ansikten för galenskap nämligen Cassano och Balotelli. ”El nino” var det enda frågetecknet Spanien hade inför detta mästerskapet, Torres gjorde om tecknet till ett utropstecken med sina tre mål. Att se Balotelli förvandlas till den världsstjärnan vi alltid velat att han ska bli var magiskt, att se han smälla in två mål på Inzaghi-manér mot Tyskland och sedan ta av sig tröjan och visa upp magrutor tydligare än dem i en Marabou 200 grams chokladkaka var obetalbart.

Mina tankar är redan vid VM 2014, en Guidetti i storform och en Zlatan som gör sin sista föreställning för det svenska folket. Jag tror på guld, blir jag motbevisad även denna gång?