Hoppa till innehåll

Kom ihåg mig
Användarnamn

Lösenord

Att fasa ut ikoner

Jag grubblar ordentligt. Det har gått 8 år sen jag blev ansvarig för Sunderland och det har varit en lång resa med många känslor. Vi har tagit oss från misär i League One till mitten av Premier League och det finns många spelare som varit med på hela den resan. Många spelare som man fått en särskild connection till. Men är dom verkligen tillräckligt bra för att Sunderland som klubb kan ta nästa steg?

Låt oss backa bandet en aning. Vi hade misslyckats med att avancera från League One och skulle kliva in i 19/20 med en besviken smak på tungan. Tanken var att vi skulle springa igenom serien utan problem, men problem var just det vi hade fått och misslyckats kapitalt. Nu skulle truppen byggas om och grundstenarna för det berömda återtåget skulle sättas.

Walsall hade imponerat stort säsongen innan och nått en tredje plats i ligan men åkt ut mot Oxford i Play Off. Framförallt var det två spelare som hade stuckit ut lite extra och för en blygsam summa på 10 miljoner kronor kunde båda stoltsera med varsin Sunderland-tröja i juli 2019. Den 23-årige målvakten Liam Roberts hade hållit 22 nollor och hade en mycket fin passningsfot samtidigt som den 20-årige George Dobson var en hårdjobbande mittfältare med gigantiska lungor. Det kändes som bra värvningar på förhand, men jag hade ingen aning om vilken impact dom två spelarna skulle göra på klubben.

Vi vann League One det året och säkrade ett avancemang från Championship året efter och plötsligt inför 21/22 var vi nykomlingar i Premier League. Roberts och Dobson hade varit två av våra viktigaste spelare och självklart hade dom en säker plats i startelvan även till den här säsongen. Dock var jag lite misstänksam och hämtade in Peacock-Farrell från Leeds för att konkurrera med Roberts samt Ben Pearson från Preston för att konkurrera med Dobson. Spelare som totalt kostade klubben 112 miljoner kronor. 10 gånger så mycket som Dobson och Roberts hade kostat.

Vi gjorde en fin säsong och slutade på säker mark i mitten av tabellen och när säsongen var slut ville både Peacock-Farrell och Pearson lämna pga utebliven speltid. Båda hade fått sina chanser men konkurrerats ut av Dobson och Roberts som gjorde suveräna säsonger. De var duktiga på att anpassa sig och hade en höjd i sitt spel som gjorde att det inte spelade någon roll om det var League One eller Premier League dom spelade.

Säsongerna gick och vi fortsatte att hamna i mitten av tabellen. Dobson och Roberts fortsatte att vara givna i laget och göra fina insatser. Nu står jag här inför säsong 25/26 och är osäker. Fyra år i rad har vi slutat på position 9-11 och vi behöver göra något för att kunna ta nästa steg. Oroligt tittar jag på de svagare delarna i startelvan och hittar Dobson och Roberts. Liam Roberts som nu hunnit bli 30 år har gjort 224 ligamatcher för Sunderland och George Dobson, nu 27 år, har gjort 220 ligamatcher. Dobson har även varit lagkapten de senaste tre åren. Båda har varit med hela vägen, kämpat igenom alla motgångar och framgångar. Dobson har gjort mål i alla divisionerna och Roberts har tack vare sin passningsfot gjort assist i alla divisionerna. Till mång och mycket är det dom som gjort denna resa möjlig.

Även om deras prestationer fortsätter vara stabila så är det på två viktiga positioner där vi kan förbättra. Rent logiskt så borde det vara självklart, rent känslomässigt är det svårare. Vad ger jag upp om jag fasar ut dom från klubben nu? Vad kommer då finnas kvar? Hur mycket av min resas själ består Roberts och Dobson av?

På samma sätt som vi spenderade stora pengar på att ge spelarna konkurrens 21/22 så kommer vi ge dom konkurrens 25/26. Frågan är bara, kommer Roberts och Dobson klara det?