Hoppa till innehåll

Kom ihåg mig
Användarnamn

Lösenord

AW MED TOBBE

"On the river where they used to build the boats. By the harbour wall the place you loved the most."

Jag spelade i Sunderland säsongen 2006/07 och det året vann vi The Championship och gick upp i Premier League. Jag valde sen själv att ta mig hemåt igen för att spela för IFK Göteborg.

Efter att ha sett dokumentären ”Sunderland ´til I die”, kan jag för första gången önska mig tillbaka dit.
Jag kände ett extremt stort behov att få hjälpa klubben uppåt igen. Så jag bestämde mig där och då, jag ska göra det.
Jag ska se till att Sunderlands fans och staden ska få uppleva framgångar igen.
Det var så min Sunderland-save började.
Jag ska nu berätta om den och hur laget från den lilla staden i Nordöstra England, så smått börjar komma på fötter igen.


Tobias Hysén tog över som manager för Sunderland och målsättningen från klubben var glasklar, vinn League One, inte gå upp i The Championship, utan VINN League One.

Jag började med att tänka direkt på framtiden, ska vi vidare uppåt sen, måste det finnas antingen pengar, eller unga spelare att bygga laget kring, eller i den bästa av världar både och.

Mina två första värvningar blev därför Rasmus Wikström (född 2001) från IFK Göteborg och Isak Bergmann Jóhannesson (2003) från IFK Norrköping. Dessa två unga talanger vet jag kommer blomma ut till att bli landslagsspelare och skulle större klubbar komma efter dem senare, så kan jag sälja dyrt förhållande till inköpspriset.

Det finns givetvis en del väldigt bra spelare för League One i Sunderland redan, det märkte jag ganska snabbt, det handlar mer om att kapa lönekostnader, på de spelare som jag ändå inte tänker använda. Efter en genomgång av spelartruppen, var jag ganska på det klara med vad som behövdes och inte.

Jag sålde och lånade ut Charlie Wyke, Alim Özturk och Tom Flanagan, då de aldrig skulle få speltid i mitt Sunderland. Hårt, men bättre att vara ärlig från början. Jag lånade in Troy Parrott från Tottenham och Liam Millar från Liverpool.

För att vinna League One, tänkte jag att jag skulle spela 4-2-4 hemma, med breda yttrar och två hårt jobbande innermittfältare.
Det dök dock upp en tanke i huvudet, när jag fick ett tips från min käre vän Pontus Wernbloom om en taktik som såg så flippad ut att jag var tvungen att testa den på försäsongen.

Säsongen drog igång med träningsmatcher och även om den flippade taktiken verkade innebära ett väldigt stort bollinnehav, var det inte så att jag jublade framför datorn över resultaten.

Ömsom vin och ömsom vatten under försäsongen, men ändå mot lag med högre rykte, så det är klart optimismen som alltid finns när man tar över ett nytt lag, ändå fanns där.

Säsongen började helt fantastiskt, jag vann de 7(!!) första matcherna och skaffade mig en helt underbar buffert med poäng. Will Grigg och Chris Maguire som oftast spelade i den offensiva mittfältsrollen hittade varandra direkt och bidrog med målen och assisten.

Allt eftersom började dock den här formationen visa sig sårbar. När det började bli tätt matchande orkade inte spelarna riktigt spela på samma sätt och då började resultaten bli sämre.

Vi förlorade mot Oxford hemma i omgång 19 och helt plötsligt var Sunderland bara 4:a i League One och då var det ett vägskäl som hade nåtts.

Fortsätta med samma formation eller börja om och bygga nytt under det som då var ett litet uppehåll mellan två matcher.

Jag gick tillbaka till grundtanken och började spela 4-2-4 eller 4-4-2 med offensiva yttrar, kalla det vad du vill.

Det passade mina spelare mycket bättre, det blev mindre bollinnehav, men samtidigt en bättre balans och från att ha haft väldigt lite grönt på taktiktavlan, så blev både spelarna och resultaten gröna igen.

När jul och nyår hade passerat och transferfönstret öppnade igen, kunde jag konstatera att årets mest hektiska period tagit oss väldigt mycket närmare vårt mål. Sunderland ledde återigen League One och hade nu 4 poäng ner till tredjeplatsen.

Januari blev inte som vi tänkt, tanken var att stärka truppen, men istället blev det tvärtom.
Skador och avstängningar gjorde att januari blev helt fruktansvärt.
Endast två segrar av sju möjliga och det som såg så bra ut, så nu väldigt osäkert ut igen.

Om januari var en dålig månad, så visade killarna moral och tog sig i kragen i februari och mars.
Nio matcher gav åtta vinster och ett kryss och nu låg vi först i tabellen med hela åtta poäng ner till tredjeplatsen.
Det var väldigt jämnt på playoffplatserna och det gav mig en känsla av att de andra lagen skulle behöva ta poäng av varandra i slutet.

När april satte igång var det sex omgångar kvar.
Fyra segrar krävdes om lagen runt oss gick rent, men det gjorde dom inte och i den 42:a omgången av 44 var avancemanget till The Championship klart.

Vinsten hemma med 4-0 mot Peterborough satte igång ett fantastiskt firande inne i Sunderland. Det var två matcher kvar, men givetvis fick spelarna vara med och fira med fansen. Vi var tillbaka i landets näst högsta serie, men styrelsen var totalt iskalla när dom mötte upp mig på firandet på kvällen.

VINN SERIEN!!!

Sagt och gjort, två raka segrar till i omgång 43 och 44, innebar serieseger med god marginal ner till tvåan MK Dons.

Första målsättningen var klar, vi hade vunnit ligan, avancerat till The Championship och gjort det med bravur.

Will Grigg vann skytteligan med sina 19 mål och Chris Maguire vann assistligan med sina 17 assist.

Jon McLoughlin i målet höll hela 22 nollor och jag hade 7 spelare med i Årets Lag.

En allt som allt väldigt bra säsong och jag höll mitt avslutande lagmöte för säsongen där jag påminde spelarna om att hålla igång under ledigheten, för nästa säsong ska vi undvika nedflyttning.
Allt blev rött, jag hade underskattat spelarnas visioner och drivkraft helt. Spelarna var inte nöjda med att undvika nedflyttning, vi skulle minsann hamna i mitten av tabellen.
Jag älskade det, pudlade och gick med på deras målsättning.

Hur det gick? Ja det får ni veta nästa vecka